Hjärtat utanpå

helt galet men nu är hon här, och har hunnit bli åtta dagar gammal! Min lilla guldklimp.. Så efTerlängtad.
hon gjorde en dramatisk entré ut Till oss. har bestämt mig för att skriva om hela händelsen och sedan spara då jag haft lite svårt att smälta allting.
 
allt började iallafall med att jag fick ordentligs värkar natten till lördagen den 1aug. Ringde till fl då det var ca 5-6 min mellan varje värk och de höll i sig en minut eller mer. Barnmorskan jag fick prata med sa att det bara var förvärkar och att jag skulle ta en alvedon och lägga mig. Hjälpte inte ett skit och jag hade svin ont. Fick andas genom värkarna, tänkte att jag skulle dö när de riktiga värkarna började för fan vad ont det gjorde. Jag grät och grät. 
Mot morgonen så lättade det lite och det kom inte alls lika ofta med värkarna, så då antog jag att det faktist stämde att det bara var förvärkar. Så fel jag hade. Vid tolv satte det fart igen, denna gång värre än natten innan. Vid 02 tiden ringde vi in igen, fick prata med samma som innan, hon sa samma sak igen. Men att om vi ville fick vi komma in på en kontroll om det inte släppt efter två timmar. Vi åkte in efter en timme då jag halvt skrek hemma i soffan. 
När vi kom in så fick vi vara i ett litet undersökningsrum först där de mätte värkarnas intensivitet och höll koll på hjärtat. Först var det en super snäll bm som hade hand om oss. hon sa att jag vart enormt duktig som handskats med värkarna hemma. Det var inga förvärkar Som idioten i telefon sagt.
tyvärr gick hon av sitt pass och in kom den jävla skräcködlan. hon såg sur ut och lät även sur, samma som jag pratat med i telefonen innan. Hon drog ner mina byxor och trosor och in med fingrarna i muttan. Hon förklarade inte vad hon gjorde utan bara tröck in dom och sa slappna av de tar längre tid annars. När hon väl var klar så gick hon bara ut, utan att säga något. Klockan var nog runt 07 här. Vi väntade en stund och då kom ännu en ny barnmorska in. En yngre och hon var trevlig! Hon berättade att jag var öppen 5-6 cm, och tyckte det var konstigt att bm innan som undersökte mig inte sagt något. Jag var i chock, för nu fick vi inte åka hem. Nu skulle vi föda barn!  Jag vart som sagt chockad men samtidigt väldigt taggad, för nu var hon påväg på riktigt äntligen. Jag kämpade på med värkarna i undersökningsrummen i väntan på att de skulle städa ett förlossningsrum som jag skulle få. När jag väl fic komma in dit var det snabba ryck, läkaren kom och förberedde för epidural. Dom bestämde at jag skulle få den så jag kunde sova innan det var dags för att börja krysta. Men det blev inte som planerat. Hennes hjärtsjuk började svaja så dom tog prover från huvudet på henne 4 ggr tror jag. Och för varje gång hade laktalvärdet gått upp. Så bm sa att jag skulle vara beredd på att det kunde bli ks. Då fick jag lite panik. Jag hade ingen koll på det, inte  läst något om det. Hade ju förberett mig på en vanlig förossning. Jag hann öppna mig till 8cm men då beslutade dom för att jag skulle bli smittad, för hon måste ut NU. Tårarna började tränga på och all kontroll jag kände att jag hade innan var som bortblåst. Robin strök mig på kinden höll min hand och var så bra och stöttande han bara kunde vara. Jag fick nya op kläder och rullades sedan upp mot opsalen. Var ett helt team där som hälsade men jag hörde inte va dom sa såg bara att de pratade, jag tänkte bara på döden. Tänk om hon dör, om hon inte skriker, om jagdör utan att få hinna se henne, min dotter som jag väntat på så länge.
robin fick opkläder på sig ha med. Jag rullades in, fick syrgas och dombörjade pumpa in mer epidural. dom tog en isbit och kollade hur mycket jag kände när hon höll den mot mig. För varje gång kände ja mindre och mindre. När jag till slut inte kände got började läkaren skära i mig. sen när de började gräva runt där inne med händerna kände jag det, gjorde inte ont men sjukt obehagligt. När de drog ut henne var det som ett plopp. 
Det enda jag tänkte var hon är död hon ä död, för hon skrek inte. Hon var helt tyst. Dom gick ut med henne direkt och började ge henne syrgas och då piggnade hon till och skrek lite. Sen vet jag inte mer.
jag vart ihopsydd och snabbt rullade dom förbi mig för att jag skulle få se henne, bara de att jag såg inte ett skit för ögonen var så fulla med tårar. Det var sagt att jag skulle få ligganpå uppvaket i 2tim ca. Jag fick vara där i 6 helvetiska timmar. Timmar jag missade med mitt barn. Mitt barn som jag inte fick veta om hon levde eller inte, eller hur hon såg ut. 
Flera som blivit snittade rullades in efter mig, men fick lämnasnabbare. jagbbara låg där. 
Till slut när jag fått tillbaka känslan i benen så skulle en sköterska känna på min mage för att se om livmodern dragit ihop sig. Hon tryckte och tryckte men kände inget, och jag grät för att det gjorde så ont trots at jag fått bedövning tre gånger. Till slut ringde hon den underbara bm som verkligen var som en mamma där. Hon tryckte försiktigt det gjorde inte ens ont. Livmodern hade dragit ihop sig. Yes! 
Hon berättade för mig att hon försökt prata med läkarna om att robin och Idun skulle få komma ner till mig för det tagi för många timmar, men dom hade sagt blankt nej. 
Till slut vart jag hämtad av två st jätte trevliga kvinnor. Dom berättade att Idun mådde bra men hon låg inne på neontalen pga andningen, återigen var det info jag inte fått innan och de vart chockade att jag inte tt veta det när det var mitt barn det handlade om. Vi åkte ner till henne och ganska direkt fick jag henne på mitt bröst. Hon var lik mig det såg ja direkt.  Frågade robin vad hon vägde och hur lång hon var. Hade inte fått veta det heller innan.
Blir ledsen när jag skriver om det här. Allting var så rörigt och omtumlande. Jag hade förlorat de första timmarna med mitt barn och sambo. hade så svårt att slappna av och njuta när jag väl fick hålla henne, för det kändes hela tiden som att hon skulle tas ifrån mig igen.
vifick iallafall komma upp till BB och där vart de ännu en gång en konstig start. Det kom in en idiot som tog Idun, höll henne hängandes på armen och gick ut, jag sa till robin att hämta våran barn NU.  Han gick och kollade vart hon tog vägen, då var hon inne i personalrummet med henne hängandes på armen. Hon kom in med henne igen. Då kläcker hon ur sig " eftersom hon har svårt med andningen ska hon sova på mage och vi ska ringa barnläkaren för att ha ryggen fri". Ryggen fri från vad? Om hon dör? Och alla vet att bebisar ska inte absolut inte sova på mage. Robin gick till bm och berättade allting idioten sagt och gjort och hon blev jätte arg och sa att hon får inte komma in till oss mera och bad om ursäkt. 
Sen var det bara gulliga och mysiga sköterskor och bm som kom in ibland. 
Jag fick lite skäll för att jag klätt på mig och satt mig upp i sängen, det var för tidigt och alldeles för bråttom hade jag. Det struntade ja i he he.
 
orkar inte skriva mer nu fortsätter sen när jag orkar. Nu ska jag mysa med mitt perfekta barn. 
 
 
 
 
 
0 kommentarer